Tornedalens museum fyller 100 år 2014
Tornedalens museums 100-årsjubileum firades 30-31/8 2014 med ett jubileumsseminarium och en återinvigning. Museet som på grund av totalrenovering av lokaler och utställning varit stängd över tre år öppnades för publiken. Den 1 januari 2014 hade museet även blivit Haparandas och Torneås gemensamma museum. Detta avspeglas av museets basutställning ”Kohtaamisia rajalla – Möten på gränsen”, som berättar om tornedalingarnas gemensamma rötter och historia på båda sidor av riksgränsen
Museets tidiga år
När museet 1914 startades i Torneå var det Finlands nordligaste museum. Det var vissa personer i Torneå som i början av seklet samlat mindre föremålssamlingar. En av dessa var ekonomidirektör Aksel Vesterlund. Han hade en förebild i släkten eftersom hans äldre bror magister Sakari Westerlund var en av dem som startat museet i Uleåborg 1896.
Den 19/4 1914 inbjöds på Aksel Vesterlunds initiativ till ett möte som ledde till bildande av en regional hembygdsförening, Peräpohjolan- ja Lapin kotiseutuyhdistys, samt till landskapsmuseiverksamhet.
Det konstituerande mötet hölls den 1 juni 1914 på FBK-huset i Torneå. I sitt öppningstal förkunnade magister Lähde i tidstypisk anda, att ”den som inte glöder av uppriktig kärlek till sin hembygd är egentligen inte lämplig för varken himmel eller jord”.
Som styrelsens första ordförande valdes folkskoleinspektör Juhana Vihtori Lähde och till sekreterare student Eero Heickell (senare Kuussaari). Ämbetsman Aksel Vesterlund valdes till museichef och lektor Väinö Ollila till kassör.
I mötet 1914 presenterade Eero Heickel som arbetat i tidningen Tornio sin plan för ”Hur samlingsarbetet för kommande landskapsmuseet i Torneå bör utföras?” Heickells tanke var att bilda ett regionalt ombudsnätverk som till stor del skulle bestå av lärare. Till museets samlingar samlades från första början material från stadens historia och borgarkultur men även etnologiska föremål och förhistoriska fynd.
De första åren pågick en mycket livlig verksamhet som bestod av samlande av folktradition, publikationsverksamhet och arrangerande av hembygdsfester. Rätt snabbt var det andra samhällets aktiviteter som väckte de centrala personers intresse och föreningens tyngdpunkt överfördes till upprätthållande av museet. År 1922 fick föreningen den tidigare ryska soldatskyrkan till sin användning och med stadens stöd upprustades den till museet. Enligt länsarkitekt Otto F. Holms ritningar fick den ortodoxa kyrkobyggnaden ett utseende som liknade antikens tempel. Museet öppnades för allmänheten år 1929.
Den nya museibyggnaden väckte människornas intresse för museet. År 1938 meddelas samlingarna bestå av sammanlagt 3746 artiklar varav 1040 egentliga museiföremål. Det finns inga uppgifter om antalet besökare men det handlar knappast om något större antal eftersom museet endast hölls öppet under söndagar. Rektor Ollila som var föreningens ordförande såg till att skolelever inte kunde undvika att besöka museet, den låg ju i skolans omedelbara närhet. Det verkar som parhästarna Vesterlund och Ollila i praktiken fick ansvara för föreningens och museets verksamhet i flera decennier.
Den nya museibyggnaden ger verksamheten nytt liv
År 1956 skulle kyrkan som fungerat som museum på grund av skolans tillbyggnation flyttas bort från lyceets tomt. Föreningens aktiva medlemmar Väinö Ollila och Olavi Avela (Vesterlunds son), vände sig i november 1957 till Torne stad med önskan om att ett lämpligt museihus skulle byggas. Föreningen hade skaffat skisser för museet från arkitekt Jouko Ylihannu. Vid sitt möte 29/11 1957 tog stadsfullmäktige mycket riktigt ett positivt principbeslut i ärendet. Villkoret var att staden skulle få ett tillräckligt stadsbidrag.
Museet började byggas 1961 på Bergmans tomt i hörnet av Keskikatu och Torgatan. För att ge plats till kommande museum var man tvungen att riva den historiska byggnad som Kejsar Alexander I haft som övernattningsställe 1819.
Museibyggnaden i rött tegel färdigbyggdes 1962. Huset var totalt 3420 m3 och nyttoarean 703 m2. Byggnaden kom att kosta 35 milj. mk, varav 16 milj. mk erhölls som stadsbidrag. Utställningens invigning firades samtidigt med föreningens 50-årsjubileum 7/6 1964. Utställningen planerades av bildläraren Pertti Pulkkinen, tillsammans med Olavi Avela och Finska Museiförbundet som också gav ekonomiskt stöd till utställningens framtagning. Hembygdsföreningens namn ändrades till Torne musei- och hembygdsförening och dess stadga godkändes 22/1 1963. Föreningens uppgift var bl.a. att Tornedalens museum skulle hållas kvar i Torneå stad. Torneå stad tog på sig att ansvara för fastighetens skötsel medan hembygdsföreningen skulle ansvara för övrig verksamhet.
Museet blir kommunalt
Från och med 1966 hade föreningen försökt få staden att anställa en museiföreståndare. År 1973 tog Torneå stad, som efter kommunsammanslagningen fått större ekonomi, med ett avtal som trätt i kraft 1/11 1975 på sig ansvaret för museet. Avtalet förutsatte start av museinämnd och anställande av en utbildad heltidsmuseichef. Fil.mag. Henri Nordberg från Åbo fick tjänsten.
Den finska museiförvaltningen omorganiserades på 1970-talet samtidigt som en början till ett museinätverk skapades. År 1981 utsågs Tornedalens museum till landskapsmuseum med ett verksamhetsområde från Simo till Muonio.
Åren med rask utveckling
Förutsättningen för att få status som landskapsmuseum var två akademiska tjänster. Fil.mag. Juhani Kostet var den första som tillträdde tjänsten som amanuens i början av september 1980. Hans insats gjorde framför allt museets roll kring forskning förstärktes. 1980-talet blev också en mycket dynamisk period i museets historia då tjänsterna landskapsforskare, arkivföreståndare och kanslist öppnades. Museets besöksrekord nåddes 1987 med 10 530 besökare samtidigt som Torneå hade en riksomfattande bostadsmässa.
Museets lokaler byggdes ut i ett projekt som inleddes 1981 och var en del av den kulturcenterplan som startats redan 1974 och inkluderade även ett konstmuseum och ett bibliotek.
Genom ombyggnation som ritades av arkitekt Matti Porkka och genomfördes av stadens egen personal fick museet nästan dubbelt så stora lokaler som tidigare. Museet fick också plats för tillfälliga utställningar som efter det arrangerades allt oftare.
Tilläggsbyggnationen kostade 3,3 milj. mark varav cirka en fjärdedel var statsbidrag i form av sysselsättningsstöd.
Runtom i Nordkalotten hade under tiden grundats flera yrkesmässiga museer. Det nordiska samarbetet som inletts parallellt med nationellt och regionalt samarbete på 1970-talet organiserades under namnet Nordkalottmuseum, ett samarbete som vi var med i redan från 1977. Nordkalottmuseet blev en av Nordiska ministerrådet kontinuerligt finansierade objekt vilket möjliggjorde en långsiktig planering av verksamheten och framtagning av subventionerade tillfälliga utställningar.
Ekonomiskt ansträngande men ett livligt 1990-tal
År 1993 kom en ny museilag som ersatte den första som antagits 1988. Museilagen som sådan kan ses som positiv för museiverksamheten då även alla yrkesmässigt skötta museer vid sidan av regionala museer blev statsandelsberättigade. För Tornedalens landskapsmuseum hade dock det tidigare systemet, baserad på kommunens bärkraft, varit bättre. År 1990 täcktes museets utgifter till 53 % genom statsandel. År 1996 hade statens insats gått ned till 37,5 procent.
Trots ekonomisk knapphet kunde man dock satsa på verksamhetsutveckling. Det viktiga var att inleda digitalisering av samlingar och framtagning av innehåll som test till de hela tiden allt vanligare www-sidorna.
Museiarbetet på landskapsnivån fick sina fasta ramar. Nya lokalmuseer öppnades, bl.a. Valmari i Keminmaa och Pahnila i Simo. Bygginventeringar som påbörjats på 1980-talet fortsatte.på 1990-talet och vi deltog i renoveringsprojekt vid Keskikatu och i stadsarkeologiska forskningar. Museet deltog aktivt i hela verksamhetsområdets planläggningsarbete.
Efter färdigställandet av Rajakartano märktes det att museets ingång hamnat på fel sida med tanke på besökarströmmar. Museinämnden beställde 1991 en ändringsritning från Matti Porkka, den arkitekt som ritat den tidigare utbyggnadsdelen.
2000-talets utmaningar för museet
På 2000-talet fokuserade man på stadsarkeologiska forskningar som inletts på den så kallade Aspio-tomten 1996. Ansvaret för grävningarnas förvaltning som väckte mycket intresse men även polemik gick över från landskapsmuseet till Museiverket 2002. I praktiken är det Uleåborgs universitet som har ansvarat för grävningar, som lett till avhandlingar och andra typer av forskningspublikationer som i tillägg till skriven historia även ger intressant information om kontakter och människornas liv i den tidens nordligaste stad i världen.
Ökad innehållsproduktion till webben och satsningar på särskilda gruppers till exempel barns kultur som en del av det riksomfattande Taikalamppu-projektet har varit typiska för det påbörjade årtusendet. Museernas samverkan inom spar- och samlingsarbete som inletts på 1980-talet fick ny fart genom TAKO-projekt som Museiverket ledde.
Museiverksamhet i Torneå och Tornedalen var även med i Tornedalsrådets EU-projekt som handlade om kulturturism och i Provincia Bothniensis utvecklingsplaner. Museichefen och Haparanda kulturchef fick 2001 som uppdrag av Provinsregeringen att ta fram en utredning om städernas museiverksamhet. När utredningen var klar tillsattes en gränsöverskridande museiarbetsgrupp som skulle driva projektet vidare.
Stadsstyrelsen tillsatte en projektkommitté för Rajakartanos område 2003. Den skulle göra ett förslag på utveckling av kulturinstitutioners och gamla stans utveckling. Kommittén föreslog att utvecklingsarbetet skulle inledas genom landskapsmuseets ombyggnation. Planen godkändes som utgångspunkt för fortsatt arbete.
Finansiering för bygg- och ombyggnation söktes från flera olika källor, men utan resultat. Till slut blev det napp när Interreg III A godkände planen för att förnya den gränsöverskridande basutställningen till en kostnad på 107 000 euro. Efter att planen färdigställts i januari 2008 hade museet nu både en plan för ny utställning och senare även ett renoveringsplan som stadens tekniska nämnd tagit fram för att söka extern finansiering. Det var bråttom att vidta åtgärder eftersom utställningen på övre plan på grund av vattenskada skulle stängas delvis redan våren 2009.
När finansiering inte beviljades från EU-källor lämnades en ansökan till undervisnings- och kulturministeriet i december 2010. Det länge efterlängtade beslutet kom 16/ 3 2011. Det stod klart att projektet som fått 1,1 miljoner euro i bidrag skulle startas med ilfart. Statsbidraget skulle täcka cirka en tredjedel av helrenoveringens och utbyggnadsdelens kostnader.
Arkitekt Saila Palviainen valdes till planerare för ombyggnationsprojektet. Som utställningsplanerare fortsatte arkitekt Taina Väisänen, som valts till uppdraget 2007. Till byggentreprenören valdes Rakennusmega Oy från Torneå. Den totalrenovering som påbörjades 1/9 2011 och avslutades 18/12 2012 innebar cirka 800 bruttokvadratmeter ny museiyta.
Ny museiförvaltning och basutställning
Start av museets totalrenovering påskyndade även starten av det gränsöverskridande museiförvaltningssamarbetet. Museiarbetsgruppen godkände för sin del att den stadga som tagits fram för den gemensamma språkskolan skulle användas som underlag. Tillsammans med avtalet för Tornedalens museum – Tornionlaakson maakuntamuseo gick stadgan sedan till behandling i nämnder och vidare till fullmäktigen så att det gemensamma museet kunde inleda arbetet 1/1 2014. Museilektorn vars lön Haparanda enligt avtalet bekostar tillträdde sin tjänst i april och en gränsöverskridande museistyrelse hade sitt första möte i juni 2014.
Någon större extern finansiering till basutställningens framställning erhölls inte vilket ledde till att projektet genomfördes genom städernas gemensamma finansiering. År 2013 användes cirka 65 000 euro för planeringen och år 2014 cirka 300 000 euro som Torneå och Haparanda betalade hälften var. Utställningen skulle bli klar år 2015 och dess totala kostnad under 2013 – 2015 kom att uppgå till cirka 460 000 euro.
Rubriken för utställningen på Tornedalens museum – Tornionlaakso museo är ”Kohtaamisia rajalla – Möten på gränsen”. Som det framgår av namnet ska den belysa tvillingstädernas och hela älvdalens liv intill riksgränsen. År 2014 öppnades delen ”Yhteinen jokilaaksomme –Vår gemensamma älvdal” som berättar om de gemensamma århundraden innan rikets delning 1809 men även om agrarkulturens tidevarv samt de olika fenomen så som språk, kultur och identitet i anslutning till de problem som den påtvingade gränsen inneburit.
Sommaren 2015 öppnades ”Kaupunkimme rajalla – Våra städer på gränsen” som berättar om hur städerna Torneå och Haparanda uppstått och hur de utvecklats, städernas borgarkultur, näringar, gränsproblematik och slutligen om gränsen som resurs som symboliseras av det gemensamma centrumområdet och Victoriatorget.
Ansvaret ökar på 2020-talet
Den nya museilagen i Finland började gälla 1/1 2020. Reformen är den största på fyrtio år inom museibranschen. Enligt den nya museilagen ersätter ansvarsmuseerna det gamla systemet med landskaps- och regionala konstmuseer samt det riksomfattande systemet med specialmuseer. Lagen stöder tillgängligheten av mångsidiga, regionalt täckande och för invånarna viktiga museitjänster.
Konst- och kulturminister Hanna Kosonen utnämnde Tornedalens museum till ett regionalt ansvarsmuseum i slutet av 2019. Ansvarsmuseiuppdraget som Tornedalens museum beviljats består av främjande av regional museiverksamhet och regionalt kulturmiljöuppdrag i kommunerna Kolari, Kemi, Keminmaa, Muonio, Pello, Simo, Tervola, Torneå och Övertorneå (Ylitornio). För dessa uppdrag får museet ett höjt statsbidrag. Uppdrag kring vård av kulturmiljö är ett nytt ansvarsområde, vilket gör att museet fått nya tjänster, en arkeolog- och en byggforskartjänst. De regionala uppdragen påbörjades enligt nya museilagen år 2020. Samtidigt ändrades museets namn från det gamla Tornedalens landskapsmuseum till Tornedalens museum.