Unesco an­sök­nings­pro­cess 2024-26

Torneälvens håv­fis­ke­kul­tur

Torneälvens traditionella forsfiskekultur är ett mångsidigt immateriellt och levande kulturarv där håvfisket är en del. Forsfälten är en väsentlig del av Tornedalen och dess byggda kulturmiljö. Forsfälten på båda sidor av älven med sina stekhus, bodar och pator vittnar om traditionen, även när ingen håller på med håvfiske. Fisket bedrivs med samma traditionella metoder på båda sidor av Torneälven, eller Väylä, och omfattar håvfisket, pator, tillverkning av håvar, steksik och fördelning av fångsten.

Torneälvens håvfiskekultur har en historia som sträcker sig flera århundraden tillbaka. Den lever vidare som ett kulturarv som överförs från generation till generation. Kulturen innefattar unika traditioner och kunskap om fiskens beteende och naturfenomen, hantverksskicklighet, särskilda redskap och kulturella miljöer.

Vad som gör fenomenet unikt vid Torneälven är också att det förekommer och fortsätter på båda sidor av gränsälven, i två olika länder – ett kungarike och en republik.

Fiskekulturen och dess utövare är i nära samspel med naturen och sin omgivning. Traditionen är en väsentlig del av gemenskapens identitet. Fenomenet har bevarat sin särprägel men samtidigt utvecklats och anpassats till sin omgivning, och fått en ny betydelse som en förstärkare av gemenskapens identitet och som en del av nya försörjningsmöjligheter. Vid Torneälven finns små skillnader i traditionen mellan olika fiskelägen, men grundprincipen är densamma, och hela gemenskapen värdesätter traditionens kulturarv.

Som kandidat till Unescos lista över im­ma­te­ri­el­la kulturarv

Sveriges nästa resmål som ska läggas till på UNESCO:s förteckning över mänskliga immateriella kulturarv gäller den traditionella håvfiskekulturen i Torneälven. Förslaget om gränsälven levande arv utarbetas i samarbete med Finland, det vill säga Svenska Institutet för Språk och Folkminnen (ISOF) ansvarar för att samordna den multinationella ansökan. För Finlands del ansvarar Museiverket för beredningen i samarbete med Tornedalens museum och traditionsutövare. Ansökan ska lämnas in till UNESCO i mars 2025. Beslut om eventuellt upptagande till förteckningen skulle därför inkomma i december 2026.

Håvfisketraditionen i Tornedalen utsetts till den Sveriges nationella kandidatlistan för immateriella kulturarv i 2018. I november 2017 utsåg Finlands undervisnings- och kulturministeriet Torneälvens traditionella forsfiskekultur till nationella listan över levande arv. Förslag lämnas från den nationella listan till Unescos internationella listor över immateriellt kulturarv.

Hittills har Sverige tagits upp på Unescos lista över mänskliga immateriella kulturarv om multinationella destinationer den nordiska klinkbåtstraditionen (2021) som även omfattar Finland. I Sverige skrevs fäbodkultur in på listan tillsammans med Norge år 2024.

Från Finland har hittils utvald utöver den klinkbåtstraditionen den finska bastutraditionen (2020), fiolspel från Kaustby (2021) samt kunskaper, färdigheter och tekniker relaterade till handtillverkat glas (2023) tillsammans med fem andra länder.

Unesco kon­ven­tio­nen för tryggande av det im­ma­te­ri­el­la kulturarvet

Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet är ett gemensamt avtal mellan FN-organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, och dess medlemsländer. Konventionen antogs av Unescos generalkonferens den 17 oktober 2003. Dess syfte är att främja bevarandet av det immateriella kulturarvet genom att öka medvetenheten om dess betydelse på lokal, nationell och internationell nivå i samarbete med samhällen, grupper och icke-statliga organisationer, samt att erbjuda internationellt samarbete och stöd. Konventionen ger en ram för att uppnå målen men lämnar också utrymme för nationella tolkningar och frihet att välja sättet för genomförandet.

I konventionen definieras det immateriella kulturarvet som ”sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskap och färdigheter – liksom tillhörande instrument, föremål, artefakter och kulturella miljöer – som samhällen, grupper och i vissa fall individer erkänner som en del av sitt kulturarv.” Konventionen erkänner också att de verktyg, föremål och kulturella miljöer som hör till dessa sedvänjor är en del av det immateriella kulturarvet.

Unesco antog konventionen 2003, men som fenomen är det immateriella kulturarvet lika gammalt som mänskligheten. Dess uttrycksformer kan exempelvis vara muntliga traditioner, scenkonst, sociala sedvänjor, riter och festligheter eller kunskap, färdigheter och praxis kopplade till naturen och universum.

Det immateriella kulturarvet bevaras och överförs levande och föränderligt från generation till generation. Enligt Unesco kan ett sådant kulturarv främja interkulturell dialog och stärka respekten för olika sätt att leva.

Att förstå det immateriella kulturarvet är särskilt viktigt för att underlätta samlevnad mellan olika minoriteter och majoritetsbefolkningen samt för att bevara kulturell mångfald.

För närvarande finns det 749 objekt från 146 länder i listorna över mänsklighetens immateriella kulturarv.